Det började inte med en dator. Det började med en känsla av att inte riktigt passa in.
Jag var ett av de där barnen som hellre plockade isär saker än lekte med dem. Inte för att jag ville förstöra, utan för att jag ville förstå. Varför blinkade lampan när man tryckte där? Hur kunde något som såg ut som en grå plastlåda veta vad jag ville? Teknik blev mitt språk långt innan jag visste hur man sa det högt.
Men det var först när jag lärde mig koda som något verkligen föll på plats.
Kod som spegel
Första gången jag såg en if-sats var det som om någon förklarade min hjärna för mig. ”Om detta, så det här. Annars, gör något annat.” Enkelt. Rent. Logiskt. Jag har alltid haft ett behov av struktur i kaoset, av att kunna följa trådar genom det oklara. Kod gav mig det – men inte som ett facit, utan som ett verktyg. Som en spegel.
Jag började med att skriva små program i Python. Först en miniräknare, sedan ett litet textbaserat spel. Det var inget märkvärdigt egentligen, men känslan av att skapa något ur ingenting var beroendeframkallande. Det var inte bara kreativitet – det var kontroll. Jag kunde bygga världar där reglerna var mina egna, där logiken styrde och känslorna inte behövde förklaras.
Att förstå sig själv genom det man skapar
Det kanske låter märkligt, men varje gång jag skrev kod kändes det som jag lärde känna mig själv lite bättre. Jag började märka hur jag närmade mig problem, hur jag tänkte, hur jag reagerade när något gick fel. Kodens feedback var direkt och ärlig: funkar det inte, är det mitt ansvar att förstå varför. Det fanns ingen att skylla på, ingen att gömma sig bakom.
Och i det fanns en sorts frihet.
Att sitta ensam med skärmen blev en plats där jag slapp spela roller. Jag behövde inte vara den duktiga eleven, inte den sociala kollegan, inte den som har koll på allt. Jag behövde bara vara en människa som försökte få något att fungera. Ibland gick det. Ibland inte. Och båda var okej.
Kod som relation
Efter några år började jag inse att programmering inte bara lärde mig saker om mig själv – det lärde mig också om andra. Om hur människor tänker, hur vi kommunicerar, hur vi bygger tillsammans. När jag började arbeta med open source-projekt på GitHub öppnades en helt ny värld.
Där fanns tusentals andra människor, från hela världen, som delade samma språk. Vi skrev kod, läste varandras commits, gav feedback. Och även om vi aldrig träffades i verkligheten så byggde vi något tillsammans. Det var mänskligt. Det var sårbart. Det var ibland frustrerande – men alltid lärorikt.
Att förstå någon annans kod är som att läsa ett brev de aldrig skickade. Det säger något om hur de tänker, hur de prioriterar, vad de tycker är viktigt. Och när du svarar med din egen kod, så blir det ett samtal. Ett ganska märkligt, ganska vackert samtal.
Vad teknik egentligen handlar om
Många pratar om teknik som något kallt, effektivt, mätbart. Som om det alltid måste vara produktivt. Men för mig har teknik alltid varit något emotionellt. Inte för att datorer har känslor – utan för att vi som bygger dem har det.
Att programmera är att ta sina idéer, sina rädslor, sin vilja att förändra, och översätta dem till instruktioner. Att lägga sig själv i händerna på en maskin, i hopp om att det ska bli något som fungerar – eller åtminstone något man kan lära sig av.
Jag vet inte om det här är sant för alla. Men för mig har programmering inte bara varit en karriär. Det har varit ett sätt att förstå världen. Ett sätt att förstå mig själv.
Att fortsätta koda – också när det inte är lätt
Det finns dagar då jag stirrar på skärmen i timmar utan att något händer. Dagar då jag känner mig dum, förvirrad, otillräcklig. Men även de dagarna är viktiga. För de påminner mig om varför jag började.
Jag började inte för att bli bäst. Jag började för att jag ville förstå. Och i varje felmeddelande, varje bugg, varje frustrerande liten semikolon som glömts bort – så finns det en chans att lära sig mer. Inte bara om koden. Utan om mig själv.
Har du själv upptäckt något oväntat om dig själv genom teknik? Eller kanske genom något du byggt? Hör gärna av dig – vi lyssnar gärna. Och om du är nyfiken på att dyka in i programmeringens värld, ta en titt på vad som händer på github. Det är inte bara kod. Det är gemenskap. Och kanske, ett sätt att spegla dig själv.