Det finns något med artificiell intelligens som påminner väldigt mycket om online-dejting. Du scrollar, du matchar, du blir imponerad – på ytan. Men när ni väl börjar prata så märker du att något inte riktigt stämmer. Det är som att samtalet flyter – men ändå inte. Det är nästan bra, men inte riktigt mänskligt. Du blir fascinerad, men samtidigt lite… obekväm.
Och nej, jag pratar inte om att AI låtsas vara människor – jag pratar om vår egen förväntan att den ska bli det.
Första intrycket: “Wow!”
När ChatGPT först kom in i mitt liv kändes det som att ha träffat någon briljant, rolig och alltid tillgänglig. Jag kunde ställa vilken fråga som helst och få ett vettigt svar tillbaka. Jag använde det till att brainstorma idéer, översätta texter, förklara algoritmer och till och med skriva mejl jag inte orkade formulera själv.
Det var smidigt. Effektivt. Lite som att ha en personlig assistent som aldrig blev trött eller irriterad.
Men ganska snabbt började jag märka något konstigt. Svaren var… lite för trevliga. Lite för ytliga. Som om jag pratade med någon som hade läst alla böcker om hur man är social, men aldrig själv upplevt en riktig konflikt.
När charmen börjar krackelera
Du vet den där dejten som säger exakt det du vill höra – men som aldrig riktigt bjuder på något eget? Så kändes det efter ett tag. AI:n kunde formulera sig perfekt, men ofta utan att egentligen säga något. Det var imponerande, men tomt.
Ett exempel: Jag bad om hjälp att skriva ett brev där jag ville säga upp ett samarbete på ett ärligt men respektfullt sätt. Svaret jag fick var korrekt, diplomatiskt – men också fullständigt känslolöst. Det saknade den där lilla mänskliga gnistan. En AI kan inte riktigt känna den där tvekande frustrationen som uppstår när du gillar en person, men inte längre tror på projektet.
Det är där det skaver. Det är där man märker att man sitter på en dejt med någon som vet exakt hur man ska prata – men inte varför.
Varför vi ändå faller för det
Det är lätt att bli förförd av teknik som låter smart. Det är som att vår hjärna är programmerad att tolka vältalighet som intelligens. Men AI är inte intelligent i mänsklig bemärkelse – den är skicklig på mönster. Den härmar det vi har skrivit, sagt, gjort. Den speglar våra samlade digitala uttryck, men den förstår inte vad något betyder.
Och det är okej. Det behöver inte förstå. Men det vi måste förstå – vi som använder den – är att det finns en gräns. Vi får inte förväxla bekvämlighet med djup, eller precision med empati.
Det är skillnad på att få ett välformulerat svar och att ha ett riktigt samtal.
När det blir riktigt konstigt
För ett par månader sen snubblade jag över en diskussion på Reddit där någon berättade om sin “relation” med en AI-chatbot. Det lät först som ett skämt – men det var allvar. Personen beskrev hur hen varje dag pratade med sin chatbot, delade känslor, grälade till och med. Och det var smärtsamt att läsa, för det var så tydligt att det inte handlade om teknik längre. Det handlade om ensamhet.
Vi människor är så otroligt bra på att tillskriva känslor till vad som helst. En bil som vägrar starta “hatar mig”. Min dator “trivs inte i det här nätverket”. När AI börjar låta som en person, är det inte konstigt att vi behandlar den som en. Men det är farligt när vi börjar tro att relationen är ömsesidig.
Så vad ska vi göra?
Det finns en poäng i att fortsätta utveckla AI – ingen tvekan om det. Den kan hjälpa oss på tusen sätt: från att diagnostisera sjukdomar till att optimera energiförbrukning. Den är ett verktyg. Men vi måste sluta behandla den som en ersättning för mänsklig kontakt.
Och vi måste bli bättre på att känna igen när något är “nästan mänskligt” – men inte riktigt.
För annars sitter vi där, gång på gång, på samma Tinder-dejt med samma glänsande profil, samma perfekta svar – och går hem med samma tomhet.
Har du haft en märklig upplevelse med en AI? Fått ett konstigt svar, känt dig sedd och samtidigt inte alls? Dela gärna din historia. Och om du vill läsa fler perspektiv på AI:s roll i vardagen, ta en titt på de senaste trådarna på reddit. Det är där verkligheten (och galenskaperna) på riktigt visar sig.