Jag vet inte vad som drev mig till det. Någon slags kombination av digital utmattning, halvvägs till utbränd och en obekväm känsla av att jag glömde hur det var att inte reflexmässigt kolla något varje gång jag stod i en kö. Det var inte planerat, det var mer ett “nu räcker det”-ögonblick.
Så jag tog bort apparna. Alla. Instagram, TikTok, Slack, Spotify, BankID, mejl, nyhetsflöden – you name it. Det enda som fick stanna var samtal och sms. Jag kallade det ett experiment. Min omgivning kallade det en kris.
Dag 1–3: Spöktryckningar och paniksvett
Jag ska vara ärlig: de första dagarna var fruktansvärda. Jag tog upp telefonen säkert 200 gånger om dagen utan att ens veta varför. Tummen letade efter ikoner som inte fanns längre. Som ett nervsystem med amputerade kroppsdelar.
Det var tyst också. Obekvämt tyst. Ingen notifikation som pep till. Ingen bekräftelse. Inget “ping” som talade om att jag fanns. Det är skrämmande hur mycket man vänjer sig vid att vara ständigt tillgänglig. Och hur tomt det känns när man inte längre är det.
Dag 4–10: Livet går sönder (och sen långsammare)
Det var först när jag behövde legitimera mig med BankID som verkligheten kom ikapp. Jag kunde inte logga in på banken. Jag kunde inte swisha. Jag kunde inte köpa en tågbiljett. Jag kunde inte ens hämta ett paket utan att ringa kundtjänst och bli kopplad fem gånger.
Allt är en app idag. Allt.
Men något hände också. Plötsligt började tiden kännas annorlunda. Inte som en konstant brusande ström, utan som något mer… stilla. Jag fick tid att göra saker ordentligt. Jag började läsa igen. Inte artiklar – böcker. Jag skrev i ett anteckningsblock (!). Jag gick promenader utan podcast i öronen. Det var märkligt, men på ett bra sätt. Som att världen blev större, långsammare, och jag hann med att känna saker igen.
Dag 11–20: Att bli ensam på riktigt
Sen kom den där riktiga konfrontationen: ensamheten. Inte bara det sociala, utan det där underliggande vakuumet man fyller med scroll. Tidigare fyllde jag alla mellanrum med något – men nu blev mellanrummen synliga.
Jag började märka hur ofta jag använt appar för att fly från mig själv. Att känna sig obekväm i nuet? Öppna en app. Att känna sig otillräcklig? Kolla likes. Att känna sig stressad? Scrolla tills du glömmer varför du var stressad från början.
Det är inte konstigt att vi är trötta jämt. Vi pausar aldrig på riktigt.
Dag 21–30: Nytt fokus, nya vanor
Det var inte förrän mot slutet av experimentet som jag började känna mig verkligt fri. Jag vaknade utan att vilja kolla något. Jag jobbade fokuserat. Jag såg klart en hel film utan att ta upp mobilen en enda gång (det hade inte hänt på år). Jag kunde ha ett samtal och faktiskt lyssna – inte bara vänta på min tur att prata.
Och det bästa? Jag började tänka klart. Inte i mikroimpulser eller splittrade intryck – utan hela tankebanor. Jag började känna vad jag faktiskt ville göra, inte bara vad jag blev påmind om av en notis.
Vad jag tog med mig (och vad jag inte kunde leva utan)
Jag ljuger om jag säger att jag inte installerade vissa appar igen. Det gjorde jag. Jag behöver BankID. Jag vill kunna lyssna på musik. Och jag saknade vissa människor som bara hör av sig på Instagram.
Men jag tog inte tillbaka allt. Jag satte gränser. Inga appar på hemskärmen. Inga notiser. Inga sociala medier efter kl 20.00. Det låter kanske strängt – men för mig är det skillnaden mellan att känna att jag lever mitt liv, och att känna att jag scrollar igenom någon annans.
Det blev tydligt: appar är inte problemet. Det är relationen till dem som räknas.
Nyfiken på att prova själv? Jag rekommenderar att börja med att läsa vad andra har upplevt. Det finns en hel community på The Minimalists som skriver om digital nedskalning, teknikvanor och hur man återerövrar sin tid. Det är inte flummigt – det är befriande.
