Klockan var 23:17 när det plingade till. Ett litet ljud, knappt märkbart. Ett Slack-meddelande från en kollega i en annan tidszon:
”Kan du kika på det här innan morgonen?”
Jag låg redan i sängen, lampan släckt, skärmen nedvänd – men hjärnan vaknade som om någon dragit ur brandlarmet. Inte för att det var bråttom egentligen, men för att jag kunde. För att det var där. För att gränsen mellan jobb och vila sedan länge suddats ut till en grå, flimrande massa.
Det här är inte ett inlägg om Slack i sig. Det är ett inlägg om hur vi, sakta men säkert, glider in i ett arbetsliv utan dygn, utan paus, utan skyddsnät.
Arbete som aldrig loggar ut
Det började förstås oskyldigt. Slack och andra chattbaserade verktyg kom som ett svar på e-postens tröghet. Snabba frågor, levande kommunikation, närhet även på distans. Och det var smart – ärligt talat, det är fortfarande smart.
Men så blev det vardag. Och sedan förväntan.
Någon svarar sent på kvällen. Någon annan hakar på. Och rätt vad det är har teamkulturen tippat över till ständig tillgänglighet, utan att någon egentligen sa att det var så det skulle vara. Ingen bad dig jobba över – men alla är där, så du känner att du också borde vara det.
Vi har gått från 9–5 till alltid redo. Från deadlines till realtid.
Den nya tystnaden
Ironiskt nog är det inte mängden meddelanden som är det värsta – det är det latenta ljudet. Den där tystnaden som bär på ett ”du borde kanske titta ändå”. Du kanske har stängt av notiserna, men du har inte stängt av tanken på att något händer där inne. Någon kanske behöver dig. Någon kanske väntar.
Och när vi till slut loggar ut – om vi ens gör det – känns det inte som vila. Det känns som skuld.
Det är som att Slack har blivit vår gemensamma vilopuls – och den är aldrig riktigt låg.
När tillgänglighet blir valuta
I många branscher idag, särskilt inom tech, har “att vara responsiv” blivit en sorts social valuta. Svara snabbt. Var med i samtalet. Visa att du är på. Det är subtilt, men effektivt: de som syns, de som svarar, är också de som uppfattas som drivna, engagerade – “team players”.
Men frågan är: till vilket pris?
När svarstider blir prestationsmått har vi tappat bort något. Nämligen att tänkande, kreativitet och problemlösning ofta kräver tystnad. Distans. Paus. Riktig paus.
Sömnlöshetens smygväg
Jag märkte det på nätterna. Hur jag låg vaken längre. Hur kroppen var trött men huvudet fortfarande brummade av konversationer, projekt, kanaler, mentions. Det var inte så att någon pressade mig – det var jag som internaliserat pressen. Som gjorde mig själv till en pingmaskin. Och jag vet att jag inte är ensam.
En vän till mig, utvecklare på ett internationellt bolag, sa det rakt ut:
”Jag sover aldrig riktigt. Jag bara väntar på nästa Slack.”
Hur vi kan bygga skydd
Det här går att bryta. Det kräver inte att vi raderar Slack eller flyttar till en stuga utan el. Men det kräver medvetna beslut – både individuellt och som team.
Här är några vägar till digitalt arbetsförsvar:
1. Definiera tillgänglighet – skriftligt
Bestäm som team när man förväntas vara aktiv. Skriv ner det. Lyft det i möten. Normalisera att folk stänger av – och att svar kan dröja.
2. Använd statusar på riktigt
Ställ in ”Stör ej” på kvällarna. Märk ut fokustid. Och viktigast av allt: respektera andras statusar.
3. Schemalägg meddelanden
Måste du skriva något sent? Fint. Men använd funktionen för schemaläggning. Inget pingar i onödan klockan 22:43.
4. Återskapa gränser
Stäng ner appen helt efter en viss tid. Logga ut. Använd en annan enhet för Slack än för privat bruk. Det är psykologiskt viktigt att byta zon.
5. Prata om det
Det här är det viktigaste. Prata om vad ni känner. Om stressen. Om det krypande dåliga samvetet. Det är ingen svaghet – det är en arbetsmiljöfråga.
Vi kan inte jobba som maskiner
Det ironiska är att de flesta som jobbar digitalt idag vet det här. Vi vet att vi inte är byggda för ständig stimuli. Vi vet att produktivitet inte ökar av att vi alltid är på. Men vi agerar ändå som om det vore sant. Vi driver oss själva – och varandra – i bitar.
Så låt oss stanna upp.
Logga ut en stund.
Ta tillbaka sömnen.
För i slutändan behöver inte världen fler ständigt tillgängliga medarbetare. Den behöver fler människor som orkar tänka klart.
Vill du fördjupa dig i hur digital arbetsstress påverkar oss? Då rekommenderar jag Harvard Business Review – särskilt deras artiklar om remote work och gränssättning i hybridmiljöer.